PFAS i potatisodlingen – vad behöver vi veta?

Varför undersöker vi fluazinam i potatis?

I det här projektet vill vi ta reda på om potatisodlarnas användning av växtskyddsmedel som innehåller fluazinam gör att ämnet och dess nedbrytningsprodukter samlas i jord, vatten och potatisen själv. Vi undersöker både hur mycket som kan tas upp av grödan och hur mycket som sprids i miljön på längre sikt.

Vad är PFAS – och varför är de så omdiskuterade?

PFAS är ett samlingsnamn på tusentals högfluorerade kemikalier som människan har utvecklat sedan 1900-talet. De kallas ibland ”evighetskemikalier” eftersom de är extremt svårnedbrytbara – kol–fluorbindningen är en av de starkaste vi känner till.

PFAS används i allt från brandskum till impregnering och bekämpningsmedel tack vare sina unika egenskaper:

• De stöter bort vatten, fett och smuts.
• De är kemiskt stabila och tål höga temperaturer.
• Många har förmåga att bilda tunna, skyddande filmer.

Men den uthållighet som gör dem praktiska är också det som gör dem problematiska. Ämnen som PFOS och PFOA finns upptagna på listor över ”Persistent Organic Pollutants (POPs)” eftersom de inte bryts ner i naturen, utan lagras i levande organismer och kan påverka både miljö och hälsa under lång tid.

I dag diskuteras ett EU-förbud mot PFAS i olika användningar, inklusive jordbruket.

 

Fluazinam i växtskyddsmedel – ett exempel på PFAS i praktiken

Många potatisodlare använder växtskyddsmedlet Shirlan, som innehåller fluazinam. Sedan 1990-talet har det varit ett vanligt skydd mot potatisbladmögel.

Fluazinam räknas som en PFAS-förening eftersom delar av molekylen är fullt fluorerade. Under en säsong med flera behandlingar kan det tillföras över ett halvt kilo PFAS per hektar.

När fluazinam bryts ner i marken kan det bland annat bilda trifluorättiksyra (TFA) – ett persistent, ultrakort PFAS-ämne som är mycket lösligt i vatten. TFA har påträffats i både grundvatten och ytvatten i Sverige, ibland i halter som överskrider EU gränsvärden för dricksvatten.

Ett problem är att det i dag inte finns effektiva metoder för att rena bort TFA från vatten. Därför behöver vi veta mer om hur mycket fluazinam som faktiskt bidrar till dessa nivåer.

 

Våra hypoteser

Projektet ska undersöka tre huvudfrågor:

• Om fluazinam och dess nedbrytningsprodukter sprids med vatten från behandlade potatisfält och leder till högre PFAS-halter i omgivningen.
• Om fluazinam ansamlas i marken, vattnet och potatisen på gårdar som använder dessa medel.
• Om långvarig användning på samma fält byggt upp en ”PFAS-bank” i marken över tid.

Aktuell status i projektet

De första resultaten från undersökningarna finns nu tillgängliga.

I de inledande studierna har forskarna jämfört gårdar med och utan potatisodling i södra Sverige. Resultaten visar högre PFAS-halter i dricksvatten, dammar, bäckar och åkerjord på gårdar med potatisodling jämfört med gårdar utan potatisodling. Forskarna har också observerat högre PFAS-halter i fält där potatis odlats det senaste året jämfört med fält där potatis odlats för två eller tre år sedan.

I ett fältförsök i Halland har projektgruppen följt förekomsten av PFAS-ämnet trifluorättiksyra (TFA) i potatis, mark och vatten efter olika bekämpningsstrategier mot potatisbladmögel. Resultaten visar bland annat att potatis behandlad med fluazinam innehöll ungefär dubbelt så höga halter av TFA jämfört med potatis odlad utan fluazinam. Förhöjda halter av TFA uppmättes även i dräneringsvatten och bäckvatten efter skörd.

Forskarna observerade dessutom inga skillnader i skörd mellan behandlingar med och utan PFAS-bildande fungicider.

Resultaten bygger på de första mätningarna inom projekten. Under 2026 och 2027 fortsätter provtagningar och analyser för att ge en mer heltäckande bild av hur fluazinam och dess nedbrytningsprodukter förekommer och transporteras i jordbrukslandskapet över tid.

Varför är det här viktigt?

Målet är att öka kunskapen om hur PFAS i växtskyddsmedel påverkar jordbruket och miljön.

Med tydligare fakta kan både odlare, myndigheter och producenter fatta välgrundade beslut. Om PFAS-förbud införs, behöver vi förstå vilka konsekvenser det får för odlingen och vilka alternativ som finns.

Samtidigt är det ett steg för att minska risken att dessa ämnen sprids i naturen och i våra livsmedel under generationer framöver.

De första resultaten från projektet visar skillnader i PFAS-halter mellan gårdar med och utan potatisodling samt förekomst av TFA i mark, vatten och potatis. Undersökningarna fortsätter under 2026 och 2027 för att ge ett mer omfattande kunskapsunderlag.

 

Projektgruppen bakom arbetet

I projektet samarbetar flera aktörer:

Eurofins: Torbjörn Synnerdahl (Business Unit Manager) och Patrick van Hees (docent och affärsutvecklare).

SLU: Helena Aronsson (samverkanslektor i växtnäringshushållning).

Hushållningssällskapet: Cristian Nilsson (försöksledare i Halland) och Lars Wiik (projektledare, AgrD, i Skåne).

 

Tillsammans bidrar vi med erfarenhet från forskning, rådgivning och praktiskt lantbruk.