Grisen – ett flockdjur
Grisen är ett flockdjur som i naturlig miljö lever i grupper med 3-5 närbesläktade suggor och dess avkommor. Honorna stannar kvar i flocken de föds i medan hangrisarna däremot lämnar modersflocken redan när de blir könsmogna. Äldre galtar lever oftast ensamma, medan de yngre ibland kan bilda en egen mindre flock under en period. Galtarna ansluter sig sedan till suggorna under brunstperioden.
Socialt sett är flocken är mycket stabil och det är mycket sällan ett främmande djur integreras i gruppen. Skulle grisar från olika grupper blandas blir det oftast intensiva slagsmål och det tar tid innan en ny rangordning är skapad och den sociala stabiliteten återskapad.
Grisar har nämligen en strikt rangordning och det är de största och äldsta djuren som är högst i hierarkin. Digivande suggor är oftast högre i rang än sinsuggor och galtar vanligtvis högre än suggor. Grisarna kommunicerar främst med lukt och ljud, medan synen inte är så bra.
Den allmänna uppfattningen är att grisar inte ser så långt och troligen uppfattar de rörliga föremål lättare än stillastående. Grisen prioriterar att kunna upptäcka om någon fara närmar sig från något håll, snarare än att ha en stor del av synfältet där avståndsbedömningen är bra. Grisens ögon sitter som bekant på sidorna och ger därför ett synfält som är 310 grader. I horisontalplanet har grisarna ett stort synfält och det blinda området bakåt är bara ca 30°. Det område där grisen kan se med båda ögonen samtidigt, binokulärt seende, som är viktigt för avståndsbedömning är däremot litet.
Grisar har vissa visuella ”hotsignaler” som de kan läsa av hos varandra. Grisar reagerar när andra grisar reser ragg och på positionen på öron och svans. En rädd gris signalerar sin rädsla genom att stryka öronen bakåt och en aggressiv gris visar sin ilska genom att resa öronen rakt upp. Signalerna om ilska och underkastelse kan uppfattas av grisen.
Allt talar för att synen har en mycket mer begränsad betydelse för grisar än människor utan de använder synen som ett komplement till hörsel och luktsinne.
Grisen har framför allt ett mycket väl utvecklat luktsinne och kan med hjälp av dofter förmedla både identitet, känslotillstånd och avsikter. Till exempel vid konflikter kan en gris avge dofter som visar att han underkastar sig. De har även ett 20-tal hörselsignaler som de kan förmedla sig med, vilket är en anpassning till ett liv i en tät vegetation och möjligheten att vara nattaktiv.
Skogen, en naturlig miljö för grisen.
En lättlärd generalist
Grisen föredrar att vistas i skogsområden, gärna med varierande vegetation och fuktiga områden med mossor och kärr. Grisen försvarar inte något direkt något revir, men brukar hålla sig inom samma markområden. Ofta är det stora arealer som grisarna rör sig på om det finns möjlighet. Ett krav är att det måste finnas åtminstone en vältringsplats inom vistelseområdet, dvs. en plats där grisen kan få svalka då den inte kan svettas. Grisarna behöver kunna rulla runt i vältringsplatsen innehållande dy eller lera. Lera som torkar på kroppen tar bort värme mer effektivt än vattensvalka.
En vuxen gris är mycket känslig för värmestress och kan uppleva stress redan vid normala rumstemperaturer, vid 20-21 grader Celsius.
En gris är nyfiken och anpassningsbar till både ny föda eller ny platser, dvs. en generalist och finner sig snabbt till rätta i nya miljöer. Vanligtvis är de dagaktiva, men kan variera sin dygnsrytm om det behövs. Grisen väljer skilda områden för olika behov, såsom vila, födosök och gödsling. De har även en avskild viloplats som de håller ren och återvänder till varje natt. Den finns ofta nära skogskant med god överblick över närområdet. Grisarna ligger tätt intill varandra, både för att få värme och trygghet. Deras gödslingsplatser brukar finnas vid mörka platser eller snår och hålls avskilt från viloplats och födosök.
Under den aktiva perioden på dygnet tillbringar grisarna 6-8 timmar med att leta föda genom att böka och beta. Grisen är allätare och äter i huvudsak växter eller växtdelar, men kosten varierar kraftig under året. Grisar kan även äta as eller ta mindre bytesdjur såsom råttor eller möss.
Grisens sexuella beteende
I vilt tillstånd blir suggorna vanligtvis brunstiga först på senhösten, men det kan variera om födotillgången är god. Galten ansluter under brunsten till suggflocken, så att han finns på plats så att ingen annan galt konkurrerar ut honom. Men det är suggan som söker upp galten i flocken när hon är brunstig, vilket är samma beteende inne när suggan går fram till en angränsande galtbox i stallet. När suggan visar ståbrunst betäcker galten mellan 4-8 gånger.
Grisning i avskildhet
Suggan är dräktig i ca 114 dagar. En till två dagar innan grisning väljer suggan att lämna flocken och väljer ut en grisningsplats långt från flocken. Hon börjar bygga bo. Bobyggnad är en stark drift hos suggorna Oftast gräver hon en grund grop som täcks med gräs och mossa eller annat mjukt material. Suggan bygger sedan med olika material, gräs och pinnar för att få ett bo, och till sist kan suggan krypa in och lägga sig till rätta. Under grisningen ligger suggan stilla på sidan och ofta stannar hon kvar så under hela första dygnet när smågrisarna är födda.
Det tar normalt 3-4 timmar för en sugga att grisa, beroende på kullens storlek och suggans kondition. När smågrisen föds är den fullt rörlig och beteendet välutvecklat, och den tar sig redan efter ett par minuter fram till en spene om den mår bra. Spädgrisen har ingen päls och har svårt att reglera värmen, så den behöver mjölk och värme från suggan och de andra spädgrisarna så fort som möjligt. En sugga slickar inte sina avkommor utan banden mellan sugga och smågris byggs upp med hjälp av lukten. Det tar ett par-tre dagar för en sugga att känna igen sina avkommer på lukten, men det tar ytterligare tid för den lilla grisen att känna igen sin moder. Eftersom boet finns långt från de andra grisarna i flocken och att suggan och kultingarna stannar där i ca 10 dagar, så hinner de bygga upp banden och lära känna igen varandra.
Digivningen är ett känsligt samspel mellan sugga och smågris där suggans grymtningar och smågrisarnas massage av juvret har en central roll för mjölknedsläppet. Suggan ger di varje timme under de första dygnen, men under endast 15-30 sekunders mjölkflöde per gång. Efter 2-3 dagar finns det en fast sug- eller spenordning där varje smågris får en ”egen” spene som de behåller fram till avvänjningen. De främre spenarna brukar ge mer mjölk än de andra, i vissa fall upptill +15%.
Efter ca 10 dagar i grisningsboet flyttar suggan tillbaka sin kull till flocken. Det brukar inte vara några aggressioner mellan grisarna när de kommer tillbaka, utan mellan 2 till 7 veckors ålder är det lättare att knyta nya kontakter. Det är full aktivitet med mycket lek mellan kultingarna. Senare blandning av flocken ger fler slagsmål. Redan vid 12-15 veckors ålder minskar leken.
Smågrisarna börjar att äta fastföda redan vid 1-2 veckors ålder och smakar gärna samma foder som suggan äter. Naturligt avvands smågrisarna först vid 15-17 veckors ålder, vilket sliter på suggan om hon har en stor kull. Men under den sista perioden äter smågrisarna i princip bara fast föda och mycket lite mjölk.
Att tänka på som tips…
Grisens naturliga beteende är
Att leta föda under 6-8 timmar per dag.
→ Ge sysselsättning!
Att både böka och beta.
→ Utnyttja detta – låt grisen beta!
Skilja på viloplats, födosök och gödslingsplats.
→ Renliga om möjlighet finns
Ha minst en vältringsplats för svalka. De kan inte svettas.
→ Ge gyttjebad eller vattensvalka
Socialt stabila grupper utan inblandning av främmande.
→ Undvik blandning och aggressioner
Suggan bygger bo och grisar i avskildhet. Tillbaka till flocken efter ca 10 dagar.
→ Lämplig tid för flytt till familjebox
Kommunicerar med lukt och hörsel.
→ Värna om tysta miljöer!
Att vara läraktig och aktiv.
→ Utnyttja detta med fasta rutiner!
