Nöt 36. Läs mer

Plan och Riktlinjer för kontrollprogrammet Utegångsdjur utan ligghall, nötkreatur Sveriges Nötköttsproducenter (gardochdjurhalsan.se) 

Vägledning

Bedömning av djurens allmänna tillstånd, hull, hårrem, parasitbekämpning m.m., är central vid en kontroll av utegångsdjuren. Den offentliga kontrollen bör alltid säkra att hantering av djuren kan ske på ett korrekt sätt, och att resurser för denna hantering finns tillgängliga: t.ex. infångningsanordningar, utfodringsanordningar med låsbara grindar och närbelägna behandlingsrum som vid behov kan värmas upp. Diskutera med djurhållaren hur olika arbetsmoment och tillsynsrutiner genomförs för att bedöma om hanteringen är korrekt: t.ex. hur hanteras utegångsdjur som behöver klippas, undersökas, verkas eller semineras. Övriga kritiska punkter vid kontroll av utegångsdjur som förekommer med viss frekvens är bland annat;

• djur i dålig kondition som behöver flyttas in i en byggnad (hull, renhet, pälsätare, sjuka m.m.),
• bristande tillgång till lättillgängliga behandlingsutrymmen/sjukboxar som kan värmas upp vid behov,
• smutsiga ströbäddar,
• upptrampade markytor där djuren ofta uppehåller sig t.ex. vid vatten- och foderplatser,
• utfodringsplatsers placering i förhållande till ligghall (kan ha betydelse för att optimera användningsgraden av ligghallen),
• lämplig placering av ligghallen i terrängen och lämplig öppning samt
• tillgång till vatten som bedöms vara tjänligt för de aktuella djuren. Vid kontroll av utegångsdjur är djurhållarens kunskap och förståelse av djurhållningsformen av stor betydelse. I dialog med djurhållaren bör du försäkra dig att denne t.ex. har:
• grupperat djuren på ett korrekt sätt, i jämna åldersgrupper, utan risk för tjuvbetäckningar,
• har god kännedom om hur djuren beter sig och delar upp sig i grupper, om vilka liggplatser de väljer och hur en ligghall bör placeras i terräng
• om hur flockinstinkten och ätinstinkten kan styra gruppdynamiken, och då särskilt drabba lågrankade djur som riskerar att inte komma åt resurser som vatten, foder och torra liggplatser, samt
• kunskap om vilka avvikande beteenden hos djuren som kan tyda på ett behov av åtgärder (omgruppering, tillskott av foder och vatten eller strö, rengöring av djur, flytt av vissa djur).

Särskilt om upptrampad mark

För bedömning av upptrampad mark, särskilt i anslutning av hårt belastade ytor (vatten- och foderplatser i huvudsak) kan följande skala vara vägledande:

• Utan anmärkning: torr.
• Mindre anmärkning: marken är upptrampad så att minst klövarna på de vuxna djuren sjunker ned. Anmärkning bör leda till lämplig rådgivning, t.ex. att flytta utfodringsplatserna, eller tydligare krav om risken finns att det snabbt försämras.
• Allvarligare anmärkning med direkt krav på åtgärd: t.ex. om djur har intorkad jord/lera ända upp i hasarna eller liknande.
• Övriga krav på åtgärder: såsom förbättring av dränering, hårdgöra markytan, flyttning av utfodringsanordning m.m. kunna ställas oberoende av djurensrenhet om man med säkerhet bedömer att markförhållandena kommer att leda till djurskyddsproblem. I ett sådant fall är det rimligt att anta att markförhållandena är så undermåliga att djuren kommer att påverkas negativt om de fortsätter att vistas i den miljön, exempelvis kommer de att bli smutsigare, riskerar drabbas att klövsjukdomar. T.ex. kan du ställa krav på förbättringsåtgärder då djur hålls på mark som uppvisar tydliga tecken på upptrampning, även om det vid tidpunkten för kontrollen är fruset i marken (detta är ett exempel på krav som en myndighet kan ställa för att förebygga att problem uppstår).