Gås och svan på jordbruksmark
En orsak till att det finns fler gäss och svanar på jordbruksmark än tidigare är att de vintergröna grödorna – näringsrik föda för gässen – har blivit vanligare. Talrikast är grågås, sädgås, kanadagås och vitkindad gås. Även sångsvan har ökat kraftigt. Gäss och svanar äter blad, frön, stjälkar och rotdelar. Som alla växtätare måste de äta stora mängder för att få i sig nog med näring (proteiner och kolhydrater). De har en god förmåga att avgöra hur mycket proteiner och lättsmälta kolhydrater olika växter innehåller, liksom ämnen som de inte behöver. Behovet av näringsämnen varierar över året. De äter mer proteiner höst och vår, samt mer energirika växter på vintern. De flesta jordbruksgrödor är mer energirika än gässens naturliga föda, och därmed ett ”smartare” val. Forskning visar att de flesta skador som orsakas under höst och vinter kan kompenseras av växterna. Däremot har växterna svårare att kompensera för betesskador som uppkommer under våren, vilket kan leda till mer omfattande skador för jordbruket.
Samtidigt som de ökade antalen gäss och svanar kan innebära problem för jordbruk och naturvård så är de också en resurs i form av naturupplevelser, jakt och kött. De stora populationerna av vissa gåsarter ger utrymme för ökad jakt. Jakt kan påverka även de gäss som inte dödas, bland annat genom skadeskjutning och spridning av blyhagel. Blyhagel kan ockå påverka rovfåglar som äter gäss. Jakten påverkar även gässens beteende, framförallt var de väljer att vila och söka föda – något som i förlängningen påverkar deras möjlighet att lagra fettreserver och därmed även deras reproduktion och överlevnad. Skyddsjakt är jakt med syfte att skrämma gäss från växande grödor; man vill skrämma flocken genom att skjuta en del av gässen. För vissa arter krävs inget tillstånd för skyddsjakt vid växande gröda, exempelvis grågås, medan bland annat vitkindad gås kräver länsstyrelsens tillstånd. Få vetenskapliga studier har utvärderat effekterna av skyddsjakt. Studier av konventionell jakt antyder att skyddsjakt borde skrämma gäss från skadekänsliga grödor och göra dem räddare för människor. Jaktens effekt på antalet fåglar och skadenivåer har dock ifrågasatts.
Trana på jordbruksmark
Antalet tranor i Sverige har ökat på senare år, och man tror att antalet häckande par fördubblats under de senaste två decennierna. Ökningen har varit kraftigast inom vissa områden i södra Sverige, där det nu häckar 3 – 4 gånger fler par än för 20 år sedan. Under de senaste 10 åren har även antalet tranor som vistas i jordbruksområden ökat kraftigt.
Varför har då antalet tranor som håller till i jordbruksområden ökat så enormt? Antalet tranor som häckar i Sverige har fördubblats under de senaste 20 åren. En förklaring kan vara att man under senare år restaurerat en del våtmarker och grunda slättsjöar som erbjuder lämpliga övernattningsplatser i anslutning till jordbruksområden. Tranor tillbringar nämligen alltid natten stående i grunt vatten. Den viktigaste förklaringen är dock troligen att tranorna ”lärt” sig att de inte längre behöver vara rädda för människan. Säkerligen har det alltid varit mycket god tillgång på mat för tranorna i våra jordbruksområden. Skillnaden mellan förr och nu är alltså att de ”insett” att de kan utnyttja denna resurs utan att utsätta sig för nämnvärda risker. Detta beror antagligen på att jakten på dem upphört i såväl häckningsområdena, under flyttningen som på övervintringsplatserna. Effekten har alltså blivit att tranorna ändrat beteende och börjat vistas i områden där de tidigare inte vågade sig fram. Förr var tranan en vildmarksfågel som häckade på mossar ute i skogen, och fram till för 20 år sedan var det inte vanligt att den gav sig ut på fält i närheten av mänsklig bebyggelse. Nuförtiden ser man ofta tranor gående mellan hus för att undersöka potatis- och grönsaksland, och i jordbruksområden händer det till och med att fåglar promenerar efter såmaskinen.
Svartfågel på jordbruksmark
Kajan är allätare. Främst lever den av insekter och andra ryggradslösa djur, men även frukter och frön. Vid sådd kan kajan och även Råkan göra stor skada, men också på ensilagebalar. Kråkor är vanligen allätare och plundrar bon på ägg och ungar, både i bon på mark och på högre höjd. Vid allt för stora flockar av svartfågel kan de skapa problem på gårdar genom spillning och oljud.
Om de olika fåglarna:
Kråka
Latinskt namn: Corvus corone cornix
Typiska kännetecken: 47 cm. Grå på ryggen och undersidan, i övrigt helsvart. Könen lika.
Finnes: Kråkan förekommer allmänt i hela landet och föredrar miljöer i närheten av bebyggelse eller odlad mark, men kan förekomma långt in i skogstrakter och i den yttersta skärgården.
Äter: Allätare, exempelvis as, avfall, säd, mask, fågelägg, fågelungar m.m.
Läte: Ett kraxande läte, vanligen upprepat flera gånger.
Häckar: Vanligen högt upp i en grenklyka i ett barr – eller lövträd. Det är huvudsakligen honan som står för bobygget. Boet består av torra kvistar, jord och lera. Vanligtvis bildar arten livslånga revir.
Kråkan hör till våra mest spridda häckfåglar och finns i hela landet. De fåglar som häckar i fjällbjörskogens övre del utnyttjar dessutom i stor utsträckning fjällhedarna för födosök, något som gör kråkan till den kanske mest anpassningsbara och vidspridda arten i den svenska fågelfaunan. Vanligtvis stannar den i landet året om, men norrlandskråkorna flyttar söderut under vintern och kan då söka sig till kontinenten och England. Antalet häckande par av Kråkan uppskattas till 250.000 – 500.000.
Kråkan är enligt svensk folktro en av fågelvärldens mest intelligenta varelser: ” Bryter hon benet av sig, spjälkar hon det själv med grässtrån.” (Liden, Medelpad). ” Har hon löss, befriar hon sig från dessa genom att som räven lägga sig i vatten.” (Sibbo, Sv Finland). Dessa påståenden är nog en smula överdrivna, men kråkan anses inte så bundna av instinktshandlingar som andra fåglar och lär sig därför snabbt nya saker. Man har t.ex. funnit att kråkor ibland vittjar fiskarnas saxar och ståndkrokar vintertid genom att dra upp revarna och äta betesfisken. Kråkan var i gamla tider ansedd som Odens fågel. Så småningom övergick den i folkmedvetandet mer och mer till att bli Hins fågel. Därmed följde att kråkan ansågs ha en del att göra med häxor och ”kloka”. Häxorna kunde uppträda i kråkgestalt och tysk folktro uppger, att när häxorna samlades hos fan, uppvaktades den onde av kråkor och själva kunde de ha umgänge med honom i kråkgestalt. När en trollkunnig människa dog, syntes kråkor vid dödslägret. Vid självmördares gravar såg man dem ofta samlade.
Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck
Kaja
Latinskt namn: Corvus monedula
Typiska kännetecken: 35 cm. Den minsta av våra kråkfåglar. Helt svart, förutom nacke och huvudsidor som är gråa. Ögonen ljust gråvita. Intelligent och läraktig fågel.
Finnes: Förekommer allmänt i södra Sverige upp till mellersta Värmland och sydöstra Dalarna. Sedan tämligen allmänt längs med södra Norrlandskusten. Sedan 1980-talet verkar kajan öka i norra Norrland.
Äter: Provianterar ofta på åkrar, avskrädeshögar eller rotar runt i papperskorgar. Äter det mesta. Besöker gärna trädgårdar på sensommaren och äter då frukter och bär.
Läte: Ett upprepat ”kja” eller ”kjä”.
Häckar: I holkar eller ihåliga träd, men även i håligheter den kan finna i byggnader eller i skorstenar. Finns det möjligheter så häckar kajor gärna tillsammans i stora kolonier.
Kajan har lång historia som svensk häckfågel. Nämns i skrift redan på första halvan av 1400-talet. Från mitten av 1800-talet finns det uppgifter om att kajan förekom sällsynt i södra Skåne och på Öland. Även i Mellansverige var bestånden glesa. Av allt att döma ökade kajan i antal kraftigt under senare delen av 1800-talet. Antalet häckande par i Sverige är uppskattade till mellan 150.000 – 400.000 par.
Kajan har varit ett omtyckt försöksdjur för etologer och den har visat sig vara mycket läraktig och lättdresserad. Den har också visat en för fåglar ovanligt god förmåga till problemlösningar, till exempel vid komplicerade omvägsförsök. Forskaren Konrad Lorentz, har undersökt de beteende som reglerar umgänget inom en kajkoloni, och han fann därvid så många intressanta och fasta normer att han ville betrakta kajkolonin som ett av de mest fulländade organiserade djursamhällen bland ryggradsdjuren.
Redan under försommaren kan man se stora kajflockar som flyger omkring i skymningen för att hitta ett övernattningsställe. Dessa flockar består ofta av yngre icke häckande fåglar. Kajan blir könsmogen först vid två års ålder. Senare under sommaren växer dessa flockar till då de fylls på med vuxna individer och deras ungar.
I stort sett har de övervintrande kajorna i södra Sverige blivit allt fler, men de som flyttar beger sig ofta ner till Nordsjöländerna och Västeuropa. Dessa flyttare återkommer i februari eller mars.
Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck
Råka
Latinskt namn: Corvus frugilegus
Typiska kännetecken: Ca 40-50 cm. Vingspann ca 80-90 cm. Svart. Näbben är spetsig, något nedåtböjd och saknar fjädrar vid basen.
Finnes: Häckar i kolonier i Skåne, Halland, Öland och Gotland samt på några fler platser i landet som t.ex. i uppsalatrakten.
Äter: Allätare. Mest insekter, mask och växtdelar. Avfall.
Läte: Talför och använder olika varierade läten som ibland liknar kråkans. Det vanligaste lätet är ett ”kah” eller ”krah”.
Häckar: Häckar i kolonier ofta i skogsdungar eller parker. Stort fodrat risbo som byggs av både honan och hanen i mars. Boet placeras ofta högt upp i ett träd i t.ex en allé eller en skogsdunge i en åker. Lägger ca 4-5 ägg i början av april som honan ruvar i knappt 3 veckor. Ungarna flygga efter ca 4 veckor men matas fortsatt av föräldrarna.
Källa: Wikipedia
Trana
Latinskt namn: Grus grus
Typiska kännetecken: 114 -130 cm. En av våra största fåglar. Grå med svartvit teckning på hals och huvud och med svarta vingspetsar. Stor yvig plym som döljer stjärten. Flyger under flyttning i V-formation, och skiljer sig då från flygande gäss och svanar på de utsträckta benen som når långt utanför stjärten.
Finnes: Väl spridd över hela Sverige.
Äter: Bär, knoppar, spillsäd och andra vegetabilier men också av insekter, maskar, sniglar, grodor och möss.
Läte: Vittljudande nasala och skorrande trumpetstötar.
Häckar: Huvuddelen av det svenska beståndet häckar i Norrlands skogs- och myrmarker. Bebor även mossar och sumpmarker. Boet ligger på marken och består av mossa, starr och kvistar.
Namnet ”trana” nämns tidigast på 1400-talet men är säkert mycket äldre. Motsvarande namn finns i de övriga nordiska språken och tros vara ljudhärmande.
Tranan har sedan urminnes tider varit ett uppmärksammat vårtecken. Under antiken sa man att tranans trumpetande på våren var signalen till jordbrukarna att börja plöja sina åkrar. På Öland kallades tranan för ”marknadsfågeln” för hon flyttade alltid förbi mot söder vid tiden för Frömarknaden omkring den 15 september.
Under antiken ansågs tranans kött vara hälsosamt, och under medeltiden var trankött en uppskattad delikatess vid furstars bord. Vid en middag för en ärkebiskop i York under 1400-talet serverades två hundra tranor. I Västergötland var man övertygad om att endast vänstra sidan av tranan var ätbar. Den andra smakade tran.
Sedan gammalt har tranan varit symbolen för vaksamhet. Hon har ofta avbildats med en sten i foten. Man trodde nämligen att den tranan som utsetts till att hålla vakt över sina sovande kamrater, alltid höll en sten i sin upplyftande fot, somnade hon, skulle stenen falla till marken och väcka henne. Alexander den store lär på sina fälttåg ha apat efter metoden för att inte somna av fruktan för krigshärens uppror.
I slutet av mars och början på april återkommer tranorna till Sverige. Tusentals tranor brukar då rasta vid Hornborgarsjön, där man även kan få tillfälle att se den berömda trandansen, innan de fortsätter norrut. Hanen och honan brukar anlända samtidigt till häckplatserna. Sannolikt håller tranparet ihop livet ut.
I slutet av april eller början på maj läggs de två äggen och ruvas i ca. 30 dygn av båda makarna. Ungarna kläcks med ett par dagars mellanrum och är flygfärdiga efter nio till tio veckor. Under tiden som tranorna befinner sig på sina häckplatser är de ytterst vaksamma och lättskrämda.
Under de senaste åren har tranan ökat kraftigt i antal och det nuvarande beståndet av tranor är runt 20.000 till 25.000 hackande par. År 2005 räknades 49.000 tranor in under en höstinventering
I augusti till oktober lämnar tranorna landet och rastar då ibland annat i Skåne och på Öland. De fåglar som inte häckade flyttar först, varpå familjer med ungar följer. Övervintringsplatser är i huvudsak Sydeuropa och Nordafrika.
Trana är landskapdjur och landskapsfågel för Västergötland.
Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck
Sångsvan
Latinskt namn: Cygnus cygnus
Typiska kännetecken: 140-160 cm. Vingspann på 205-235 cm. Mycket stor fågel. Kilformad näbb med svart spets och gul näbbrot. Dräkten är vit med lång hals och litet huvud. Ungfåglarna är gråbruna första året.
Finnes: Häckar spritt över hela Sverige från Skåne i söder till nordligaste Lappland.
Äter: Vattenväxter och dess rotstockar. Ibland även musslor och vatteninsekter.
Läte: Ett starkt ljudande trumpetande.
Häckar: Bygger oftast sitt bo på en liten holme i en göl eller tjärn omgiven av myrar.
Namnet nämns första gången 1835. ”Sång-” syftar på artens vittljudande rop. Arten har också kallats för vild svan.
Gunnar Brusewits skriver att den poetiska uppfattningen om svanesången var att den var glad och förtröstanfull. Det berättas att när Sokrates vänner frågade honom om han oroade sig för döden, svarade Sokrates: ”Jag gör som den döende svanen – Jag fröjdar mig!” Det fanns dock forskare, som i sin strävan att finna ett verklighetsunderlag för den romantiska vidskepelsen, påstod att svanen lät höra sitt klangfulla rop när han frusit fast i isen eller på annat sätt tillfogades smärta.
Sångsvanen jagades ivrigt i Norrland på 1800-talet bl.a. genom att man satte ut rävsaxar i vakar. Av skinnet gjorde man mössor och köttet åt man eller så skickade man det till en korvfabrik i Vadstena. Numera skyddar man svanarna och stora belopp har använts för att utfodra dem.
En gammal småländsk vidskepelse sade att om man räknade svanarna i en plog så skulle de råka i oordning.
P.g.a. den intensiva jakten under 1800-talet minskade antalet sångsvanar drastiskt och fram till 1960 fanns uppskattningsvis endast 20 par kvar i nordligaste Lappland. Tack vare fridlysning och utplantering av svanar har beståndet sedan ökat kraftigt. Antalet häckande sångsvanar i dag torde vara närmare 9000 par.
Sångsvanen är en lika aggressiv revirförsvarare som knölsvanen. Boet byggs oftast av dy och vitmossa samt rötter av vattenväxter, starr och ängsull. De tre till fem gulvita äggen ruvas i 35 till 40 dagar. I Lappland läggs äggen i slutet av maj eller början av juni. Ungarna utvecklas något snabbare än hos knölsvanen och blir flygga i augusti-september.
Om hösten lämnar svanarna sina häckningsplatser mycket sent. Flyttningen kulminerar i november eller december och sammanfaller ofta med isläggningen. Sångsvanens vårsträck genom landet sker i mars – april då sjöar och fjärdar till stor del fortfarande är isbelagda. Stora flockar av sångsvanar samlar då ihop sig vid olika sjöar i väntan på att kunna fortsätta norrut. Speciellt känd är sjön Tysslingen i Närke där tusentals svanar kan beskådas varje vår.
Sångsvan är landskapsfågel för Norrbotten.
Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck
Knölsvan
Latinskt namn: Cygnus olor
Typiska kännetecken: 140-160cm. Vingspann på 200-240cm. Mycket stor fågel. Dräkten är vit med lång hals och litet huvud. Näbben är orangeröd med en framträdande svart knöl i pannan vid näbbroten. Honans knöl mindre än hanens. Ungfåglarna gråbruna första året. Kan uppträda aggressivt.
Finnes: Häckar allmänt i näringsrika sjöar och dammar i södra och mellersta Sverige upp till Dalarna , Hälsingland, samt längs med våra kuster upp till norra Ångermanland.
Äter: Främst vattenväxter såsom nate och alger. Går även upp på strandängar ibland och betar gräs.
Läte: Oftast ganska tystlåten men har ett vibrerande trumpetläte, och kan väsa eller fnysa när den blir störd. I flykten hörs ett kraftigt brusande läte från vingarna.
Häckar: I regel är boet byggt i tät vass och är då halvt eller helt flytande. I skärgården häckar den ofta på låga gräsbevuxna småholmar. De 5 till 9 stora grågröna äggen ruvas i 34 till 38 dagar.
De första uppgifterna om vildlevande bestånd av knölsvan i Skåne härstammar från 1700-talet. Arten var genom sin storlek och oförmåga av att flyga under ruggningen länge ett viktigt jaktbyte. Under början av 1800-talet fångades stora mängder av knölsvan, vid något tillfälle mer än 600 stycken. En del av dessa infångade fåglar spreds därefter ofta som tamfåglar till godsen runt om i södra och mellersta Sverige.
Under 1980- och 1990-talet har man märkt en viss tillbaka gång av knölsvanen i Götaland och Svealands inland, till stor del beroende på att sångsvanen har ökat. Däremot verkar knölsvanen öka längs med Norrlandskusten. Det häckande beståndet beräknades 2018 till drygt 7000 par.
Namnet ”knölsvan” användes första gången av Smitt (1844) och är sannolikt översättningslån från tyska ”Höckerschwan”. ”Knöl” syftar på artens typiska näbbknöl. Arten har även kallats tamsvan och hemtamd svan.
När ungarna är små och har svårt att komma åt maten från sjöbottnen, kan föräldrarna plocka upp sjögräs som de sedan lägger på sin rygg åt de bakom simmande ungarna. Annars är det väldigt ovanligt att andfåglar matar sina ungar.
När hösten kommer och isen börjar lägga sig på sjöarna flyttar de söderut mot Danmark eller vid kusterna i södra Sverige. Hittar de ofrusna vikar eller andra ställen med öppet vatten försöker de att övervintra där.
Knölsvan är landskapsdjur och landskapsfågel för Östergötland.
Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck
Vitkindad gås
Latinskt namn: Branta leucopsis – vilket betyder, bränd – syftar på det mörka utseendet och vitansikte.
Typiska kännetecken: 58-69 cm. Helt vitt ansikte med svart hjässa, nacke och hals.
Finnes: I huvudsak på Gotland, Öland och längs med våra kuster. Har även börjat etablera sig i mindre kolonier längre in i landet.
Äter: Gräs och örter.
Läte: Ett korthugget ”kräck, kräck, kräck”. Kan på avstånd påminna om en liten hunds gläfsande.
Häckar: I Spetsbergen och på Grönland placerar den sitt bo på hyllor i branta fjällstup, ofta långt från kusten. I Sverige häckar den ofta ute på öar eller uppe på någon äldre byggnad.
Namnet nämns första gången 1858. Det kommer av artens karaktäristiska vita kinder och är väl en översättning av det vetenskapliga namnet, leucopsis, även om det egentligen betyder vitansiktad snarare än vitkindad. Arten har även kallats havregås och fjällgås.
Fram till 1971 var den vitkindade gåsen ingen svensk häckfågel. Den sågs bara passera här under sina höst- och vårflyttningar. Det är inte klarlagt varför den sedan började häcka i Sverige, då på Gotland. En förklaring skulle vara att populationen i Arktis blev för stor, en annan att några skadade fåglar blev kvar på Gotland under vårflyttningen och började häcka där. Under de första 10 åren höll sig beståndet under 100 par, men senare omkring mitten av 1980-talet fanns drygt 450 par. Samtidigt hade friflygande fåglar från Skansen i Stockholm, börjat häcka på Djurgården och Fjäderholmarna och dessa har också ökat kraftigt i antal under de senaste åren. 1997 uppgick antalet häckande par i Sverige till 3.600, men är nu uppe över 10.000 häckande par.
De tre till fem äggen är vita och ruvas i 28 dagar. Medan honan ruvar står hannen på vakt alldeles intill boet. Hos övriga gåsarter brukar hannen stå på vakt en bra bit ifrån boet. När ungarna kläcks samlar sig kullarna i stora flockar. Det är inte ovanligt att den vitkindade gåsen adopterar andras ungar, inte bara av samma art, utan även från andra gäss och även ejdrar. Detta gör den för att en hona med många ungar har högre rang i flocken.
Höststräcket passerar rätt sent, i slutet av oktober och i november. Flyttningen sker ofta nattetid. Den övervintrar längs med kusterna kring England, Holland och Danmark
Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck
Grågås
Latinskt namn: Anser anser
Typiska kännetecken: 74 – 84 cm. Vingspann på 150 – 168 cm. Ljust huvud med kraftig näbb som är enfärgat ljust orange, samt skära ben. I flykten ser man att vingovansidorna är ljust gråaktiga. Dräkten för övrigt ganska enhetligt brungrå.
Finnes: Såväl vid kusterna som i inlandet. Vanligast vi ostkusten från Blekinge upp till Gävlebukten. Mer sporadiska häckningar längre norrut och i Norrlands inland.
Äter: Gräs, späda skott och blad av olika örter såsom maskros och strandaster. På grunt vatten kan den även äta alger och bandtång. Tillfälligt äter den också säd och bär.
Läte: Ett ljudligt trestavigt ”ga-gann-gack, gi-gann-gack”. Varnar med ett väsande läte som är identiskt med vanliga tamgäss.
Häckar: Bygger oftast sitt bo på holmar eller halvöar intill vattnet. Gärna på en liten höjd med fri utsikt över vattnet.
Namnet nämns första gången ca. 1645, men det är oklart om det då verkligen var grågåsen som ämnades. ”Grå-” efter artens övervägande gråbruna dräkt och kanske i synnerhet de ljusgrå vingtäckarna. Arten har även kallats vildgås och skärgås.
Liksom andra gäss är grågåsen oerhört ortstrogen och återkommer år efter år till samma plats.
I mitten av april läggs de tre till sex gråvita äggen och ruvas av honan medan hanen står vakt, ofta hundratals meter från boet.
Efter en månad kläcks äggen och ungarna och följer det första rörliga föremål de ser, vilket i naturen förhoppningsvis är mamman.
Det berättades en gång om en bonde som fann en hel kull nykläckta grågåsungar, som han fångade och stoppade i en säck, varpå han begav sig hemåt. När han gått en bit märkte han att säcken kändes lättare och förstod då att han hade tappat en del av ungarna. Han vände sig då om för att söka dem, men fick då till sin förvåning se de saknade ungarna komma springande bakom honom i en rad och följde honom i hälarna.
I Sverige häckade grågåsen förr ganska allmänt i Sverige men utsattes för häftig förföljelse under 1800-talet. Så 1912 när det var fara för att den helt skulle utrotas från landet fridlystes grågåsen. Långsamt började arten att återhämta sig men ännu 1960 fanns det bara 400 par i Sverige. Under de senaste åren har grågåsen ökat kraftigt i antal. År 2018 uppskattades populationen till 41 000 häckande par.
Flyttar i september och oktober ner till västra och sydvästra Europa.
Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck
Sädgås
Latinskt namn: Anser fabalis
Typiska kännetecken: 66 – 88 cm. Vingspann på 147 – 175 cm. Mörkt huvud och hals samt mörka vingar. Näbben orangegul med svart teckning på näbbroten och näbbspetsen. Benen orangea.
Finnes: En utpräglad skogsfågel som häckar i och kring de stora myrområdena i norra Sverige.
Äter: Betar gärna av olika vattenväxter samt på sensommaren även blåbär. Under höstflytten ser man ofta stora samlingar av sädgäss som går och betar på broddåkrar.
Läte: Ett djupt, nasalt, kacklande ”kajakak” eller ”kajak”.
Häckar: Boet läggs på en tidigt snöfri plats, såsom på en tuva i en myr. Gärna intill en stubbe eller trädstam.
Namnet nämns första gången 1835. ”Säd-” pga. artens vana att beta på åkrar. Sädgåsen har även kallats skogsgås, vildgås, vallgås och grågås. I äldre tider blandades ofta sädgås och grågås ihop med varandra.
Inget uttryck är felaktigare än ”dum som en gås”! I själva verket är gåsen ett vaksamt och intelligent djur, som sällan låter människan eller andra farligheter komma sig inpå livet.
Gunnar Brusewitz har skrivit om en legend som berättade att när gässen på sina flyttningar norrut passerade berget Tantaurus, där det vimlar av örnar, stoppade gässen sina näbbar fulla av småsten för att inte förråda sig med sitt kacklande.
Det var mycket på gåsen som förr var användbart. Vingpennorna vässade man och använde att skriva med, fettet ansågs på många håll finare än smör att steka i eller breda på smörgåsen, men allra finast var gåslevern. I det gamla romarriket, där man hade sinne för god mat, fodrades gässen med fikon stötta i vatten under tjugo dagar för då skulle, enligt uppgift, levern bli lika stor som halva kroppen!
Sädgåsen anländer tidigt till sina häckningsområden medan marken ännu är snötäckt. Fåglarna är mycket känsliga för störning under den här perioden och kan lätt lämna området för gott. Så snart snön börjat smälta och någon lämplig plats blir snöfri läggs de 4 – 6 smutsvita äggen och efter kläckningen söker sig familjen till något vattendrag med sina för att beta av allehanda späda växtskott.
Sädgåsen var förr en ganska vanlig fågel i Norrland, men på grund av intensiv jakt under 1800-talet och första hälften av 1900-talet blev fågeln nästan utrotad från Sverige. Efter det att Sädgåsen blivit fridlyst och fått en del hjälp med bland annat utplanteringar av ungar som blivit uppfödda i fångenskap, har arten ökat en del under de senaste åren. Uppskattningsvis finns det idag lite drygt 420 häckande par i Sverige. Kan tyckas lite med tanke på de enorma mängder sädgäss man kan se under höstarna som rastar på åkrar i södra Sverige, men dessa är till största delen flyttande gäss från Finland och norra Ryssland.
Flyttningen sker under september, oktober och november ner mot Danmark och Holland, ibland ännu längre ner i Europa. Återkommer i mars och april
Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck
Kanadagås
Latinskt namn: Branta canadensis
Typiska kännetecken: 90-110 cm. Den största gåsen som häckar i Sverige. Känns lätt igen på sin storlek, sin långa svarta hals, och sina vita kinder. Har i övrigt en brunaktig fjäderdräkt.
Finnes: Spridd över större delen av södra landet, samt längs med Norrlandskusten och sporadiskt även inne i Norrland. Ökar snabbt i Sverige och kan snart finnas lite varstans nedanför fjällkedjan.
Äter: Undervattensväxter, gräs, örter och spillsäd.
Läte: Vanligaste lätet är ett tvåstavigt, ljudligt trumpetande ”ka-honk”, ”ka-honk”.
Häckar: Häckar både vid sött och salt vatten och trivs vid sjöar av de mest olika typer. Bygger sitt bo helst på en liten holme eller på en låg åsrygg ute på en myr.
Namnet kanadagås, användes första gången i formen Kanadisk gås 1875, medan kanadagås först användes år 1915. Namnet kommer av att artens naturliga häckningsområden till stor del ligger i Kanada. De första utplanteringarna i Sverige gjordes i Kalmarsund av en som hette Bengt Berg någon gång kring 1930. År 1940 flyttade Bengt Berg till Eriksberg i Blekinge där han fortsatte sina utplanteringar av kanadagäss. Under 1940-talet skänkte han kanadagäss till Örebro och Västerås, där fåglarna under en kort period som parkfåglar etablerade sig såväl i Hjälmaren som i Mälaren och gav upphov till snabbt växande bestånd. Sedan följde en rad utplanteringar runt om i Sverige som har fortsatt fram till 1970-talet. Sedan dess har kanadagåsen ökat kraftigt i antal och fortsätter med det. Därför är det svårt att veta hur många som häckar i vilt tillstånd idag men troligen rör det sig om 10.000 – 20.000 par.
De fem till nio vita äggen läggs huvudsakligen i april och hanen försvarar ilsket bo och ungar mycket aggressivt. Väsande går han lös på varje inkräktare med kraftiga slag av vingknogarna och kan genom sin storlek säkert driva iväg de flesta mindre rovdjur. Till skillnad från våra inhemska gäss så är kanadagåsen i huvudsak en stannfågel, men de som häckar i norra Sverige söker sig oftast ner till södra delarna av landet under vintern.
Källa: Våra svenska fåglar i färg av Gustaf Rudebeck